Att sjunka genom kaninhål
bli dragen i öronen av trollkarlen
bli förvandlad till groda eller prins 
slumpen avgör trots att du
inte ens har blivit kysst

Publiken älskar att bli lurad
att tro att det finns något över oss
som vi inte förstår

En gudomlig komedi
med tragiskt slut

Långt efteråt

När eftertänksamheten lagt sig,

och tiden redan var förbi,

så kom jag på titeln,

sammanfattningen,

vad jag egentligen hela tiden velat säga

djupt inuti

Kanske lärde jag mig något

Så specifika

Som stålflisor från gitarrsträngar

Värkande utan anledning

Och en hink vatten på dörrkarmen

Snubblar jag över såpbubblor och lödder

Varför 

Och blixten missar åskådaren

I helvete

Sådant

Just sådant

Är mitt jämmer

För jag har inget

Att jämra mig över

Utom det

Växtens långa stjälk

sträcker sig upp mot ljuset

Gungar lätt i musikens ljudvågor

Vinkar lätt när basen kommer in

Kanske bara inbillning

Dansen på diskot

Som bara hände en gång

När pandemin tog sin start

Trodde jag att vi skulle vara 

Medmänskliga

Vetenskap

Min naivitet 

En idé dragen av ljuset

Envist surrande

Oundvikligt bränt 

Strömavbrott

I tanken och en etisk nerv

Skickar varningssignal

En som endast få hör

Och än färre

Bryr sig

Hemma från jobbet

Hosta, förkyld 

En dag eller två

men sedan händer väl något nytt

Samma gatstenar som igår

Samma val om på vilka jag ska gå

Rutinen,

den är här för att stanna

Ett frö som blåser vidare

Som aldrig vill landa

En dikt mitt i natten

Livet

Delat likt Norr och Söder

Malm

I berget

Ett håg i kroppen

Och var är vårsolen

På grund av order till mig själv

gjorde jag ett nytt försök

Jag satt djupt ner i min soffgrop

med nacken krökt

Bara en runda till

Dansande steg

över golvet

minns jag

Fester

Tentor

Prestationskrav

 Spegla mig
i tusen skärvor
bitar som inte passar in
men passar bra tillsammans

Det är så lätt

Att säga sig

Hur man ska vara 

Släcka den röda lampan

Och göra tvärtemot

Väckas en tid för sent 

Iklädd flytväst 

När orkestern har

Sjunkit

En hand sträcks ut

över en klipphäll

Ben och fötter hänger

söker fäste

över lös sten och grus

Rödflammig men blek 

som snölös vinter

ser handen ut

där den famlar

efter någon

Varje dag

Ser man ut

Bättre än vintern

Minnen

från det meningslösa

Minnen

från ensamma timmar

väntandes

Vissa minnen är transportsträckor

Spikraka vägar genom öknen

De vill vi tillbaka till

när inget annat tryggt går att finna

 Varje snöflinga är unik
Obestämd och skör
Men kramar man många snöflingor
kan det bli till en snöboll
som träffar dig i nacken

En text med många ord

Enkla snack och alldagligt tugg

Eftertanken gör sig påmind

Det där andra människorna

De som inte talar i fina ord

Och vers

Är de ens del av oss

Gratiserbjudandet

Så delikat

Upplagt framför dreglande käftar

på ett tiotusenkronorsfat

Marknadsledande

Ändå en god kraft

De tackar dig

för att du är smart

för att du har huvet på skaft

Det dem inte sa

var att de kommer bryta ditt liv

var trettonde minut

för reklam

 En dag
ska denna dag
vara glömd

En dag
ska denna dag
bara vara en droppe
i dagshavet

En dag
ska sötman och saltet i denna dag
vara utspädd med andra smaker

En dag 
ska du inte längre komma ihåg
om det var just denna dag
eller någon av alla andra dagar
som det som hände idag hände

En dag
ska du vända blad
en ny dag ska komma
med nya löften och nya mål
men förbluffande lik
den förra dagen 

Brunnen har sinat 

Varje droppe tagen av jorden

Eller luften

Kanske av djur

I varierande storlek.

Nu inspirationen brunn slut

Och jag törstar

När allt har löst sig

När allt har blivit bra igen

Så brusar och knastrar vemodet

Sprakar som i en gammal radioapparat

Vi ändrar riktning

Det känns bra

Även utan något mål

Samma vintermörker drar ned

Gardinen för idag

Och för mig

För jag förstår inte

Hur pastellfärger kan måla

Någons dag här

Vi målar kanske alla

I pastellgrått

Sånger sjungs

av hägringar i skyn

När det som tagit över

det som regerar

inte betyder något längre

fortsätter meningen

utan kommatecken

eller tvekan

den tystas inte 

trots att den blir längre och längre

härligt oläsbar

förfärligt orelaterbar

men den fortsätter

Jag öppnar ögonen

Och ser skönheten

Finns det mer att se än dessa sköna former 

Och färger

Kan jag se bortom duken

Igen?

En gång skrev jag dikt

om att borsta mina tänder

I ett rum på 16 kvadrat

var jag 16 karat

Vald i andra hand 

vad som än händer

Radar upp orden på stranden

Låt vågor komma

Ta dem

Återerövra dem

Och använd dem till något bättre

Blank som ett papper

Tom som en ark

på havets botten

Vattnet sipprade sakta in

Under mörkna brädor

och inom oss

vilade djupet

Att se landet

Är att se enkelheten 

Ett liv på fritids

Och man ska vara glad

Det går inte

För jag behöver svårigheter

Konstgjorda hus

Replikor

Konstgjord stad

Det som en gång

var evig natt

är numera konstgjord dag

Jag glömmer bort

det jag just nu tänkte

det jag just nu minns

Lyfter från mitt säte

av kraftig turbulens

när vägen viker sig

 Herren på täppan
slavarna som sprang över fotbollsplanen
tacklades och blev liggandes
som utslagna schackpjäser

Alltid med ena blicken över axeln
för att hålla koll på fienden
och den andra blicken
riktad framåt, bortåt mot

En värld där gräset växte högt
en garanti för ett mjukt fall 

Kroppshyddan
Blodfyllda korridorer
Gistna klaffar
En tom vind

Du är fånge här
Skeppsbruten, ledbruten
Ett hjärta som bankar
och vill ut

Ilfärd baklänges

I snöklädda backar

Jag har inte tid att undra

För spänningen

Går igenom mig

Ilfärd baklänges igen

Och rädslan fångar mig

En fjäder faller

sakta mot marken

genom en orkan

Avundsjukan

raderar tankarna

De duger inte

Tänk om på nytt,

det är inte tillräckligt bra

Det brukade inte alltid

Vara så lätt

Att blunda

Drake

Vandrande vind

Jag glömmer aldrig

Solfyllda berg

Gömda

Ja bortom ängen

Finns ytor

Blå

Himlens fönster

Jag faller i

Oron klöser sönder dörrmattan

när dörren slås igen

bakom

Rösterna från köket är tomma

men för en hundradels sekund

så spricker dem

När jag skriver

Blickar jag ut

Mot naturen

Alltid så vacker

Men om jag

Tar till mig

Det

Drömmer jag

Om sant Delvis

Något är osant

Och jag vrider

Till min blick

Obestämd

Kanske sann

Vi ryter ifrån

som ilskna svalor

Planerar vår flykt

som tigrar bakom specialglas

i en djurpark

Vi har alla olika djur inom oss

Ibland är det värsta djuret av dem

människan

Är det inte fult

Hur att vissa sandkorn

Aldrig kan hållas

Handen knuten

Medan pappren knycklas

Tiden 

Besöker och lämnar

Vi har inget

 I ett mörker är du född

Dömd till tandläkarbesök och Vab

Regniga morgnar

Bussar som inte stannar

En plats du aldrig bad om att hamna på

men där någon slängde ut dig

som ett frö på en åker

Rulltrappan som fortsatte uppåt

medan du förgäves försökte springa nedåt

En mardröm lika overklig som sann

 De talade om rättvisa

Stora ord från slippriga tungor

De talade om bröd och försoning

Om en ny tid och ett annat styre

Men först: Hämnd på förtryckarna

Fängelser restes

Övervakningen växte

Den som sa ett förlupet ord

blev snart en fånge

Allt i rättvisans namn

Den nya tiden var kommen

 Fågeln som sjöng i bergen

Ekot som ljöd över fälten

Slavarna som höjde sina yxor

Tåget som ringlade mot staden

Skriken som växte på torget

Yxan som slog ett hål i slottet

Kungen som flydde genom porten

Flydde över fältet

förbi slavarna och yxorna

Flydde ifrån berget

där en fågel ännu sjöng om

att en annan värld är möjlig

Lungors ljud

I tystnaden

låter dem som en respirator

Ingen kan se det här

Andas det här

Luft dras sakta in

Virvlar ut

Du står på scenen

inför hundra tusen

Jag är i en ensam sal

på ett sjukhus

En blick mot horisonten

Stoppad

Av höghusens jämmer och ylande 

Fräts jag 

Av intet 

Och jag kastar en ny blick

Som fastnade på en inte ont anande kvinnas

Barm

Har allt jag behöver

inget att oroa mig för

Åndå är det något som gnager

Ett litet djur biter träet itu

och jag känner hur stolen välter

Det lilla djuret

hindrar klockans visare

Saktar ned min uppfattning av tiden

Får golvet att böja sig under mig

Vintern säger mig allt

Berättar vitt och brett

Om allt jag inte vill höra

Iskalla blöta ståltrådar 

Binder själen

Varje år

Och endast frustrationen 

Håller mig varm

Det spelar ingen roll

hur högt jag skriker

resultatet är det samma ändå

Ingen sa att tankar är till för att sövas

eller för att söva

den som lyssnar

Dräpa tystnad, dupera ord

Vill ta plats men vågar inte

Står bland tuvor vid en väg

Och bilen kör ifrån mig,

helljus glänser i den våta asfalten,

tills de försvinner

i en upplyst korsning

bakom lövverken

Även en rostig bil 

på åkern

besöks av fåglar

Andas tystnaden

In och ut

Av och till

Ett mörkt skynke

Av ingenting

Framför fönstret

Dit har jag gått

Men inte själv

 Det kommer alltid
vara du och jag

För evigt bundna
att andas samma luft
skrapa ur samma smörbyttor
dela på samma brödsmulor

För evigt dömda
att sitta vid samma frukostbord
läsa våra vänners dödsannonser och
lyssna på Melodikrysset

 En trädgård
där allt har möglat
innan det börjat växa

En dröm
att vakna ur
innan du börjat drömma

En möjlighet
att börja om
innan du har lämnat
startrutan

 Händerna som misshandlat ett barn
smeker pianotangenterna 
klangen fyller rummet 
en ödessymfoni av 
rena vackra toner

I det tysta köket

skriver jag en text

Vet inte vart den ska,

försöker styra den rätt

En lådbil i nedförsbacke

Jag tvingas ge upp direkt

Skramlar och går sönder nu

Rostig spik och brustna däck

Olja i mjölken

En fiskmås vid korvkiosken 

Hasandes i dunsvept omfamning

I våta lakan

Dränkta i kloroform

Vintern får mig att smälta ner

Till en liten oljig pöl

Av bly

Ögonen är trötta

Ser inte längre framför sig

De vänder sig om i stället

Ser bakåt

in i hjärnan

Fängslas av dumma idéer

Galna grimaser på insidan

Vid sjön

Metar jag inatt

Mitt bete når hela vägen ner

Till havets botten

Jag fångade månen

Men jag sa

Att jag sökte en mardröm

Att jag sökte mig själv

Med gubbåren

kommer tomrummen

i kommentarerna,

hänvisningarna

till länkar

i åsiktsfälten under artiklarna

Se här jag har rätt

Det var fel ändå, det ni sa

Förstås

Stilla regnet på balkongen

Stävj och heja det

Mellan droppspelen

Avstånd 

Mellan balkongen och marken

Ett naturligt timglas

Filmen på rullen i projektorn lossnar,

faller ned på golvet

Bilden slukas av mörkret

och när den slocknar

hörs publikens bu-rop

”Det var ingen idé ändå”

säger någon

”Slutet skulle ändå inte blivit bra”

 Han visste aldrig när han skulle sätta
punkt livet rann mellan fingrarna som
sandkorn flyger i vinden flög decennierna
vidare vänner och ovänner samlade i en 
sandstorm av tvekan där alla visste hur det hade
börjat men ingen visste om eller när det skulle

sluta

Varför kan jag inte

Hitta de små gnistorna

De som sipprar mellan gatsten

Ned framför vattnet 

Men inte faller av

Varför bryts inte istappar

Till sist

Och ger mig chansen 

Att öppna fönstret 

På andra instansen

Jag tänker tillbaka

Som en spole viras upp

Bandet är backat

Och jag trycker play 

Och jag kan fortfarande inte förstå

Hur ett land 

Kan lämna vissa att förgå 

En tid frusen i vinter

Ett land med fruset hjärta

Vinterskepnad 

Skapandes i vitt,  grått och svart 

Kan jag avsvära mig dig

Du eviga vinterok 

Släpp mig ur käftar av isbojor 

Flyg din kos du vintergam!

Bita sig i kinden

det behövs ibland,

när det blir för mycket

När inget kan uttryckas

eftersom ingen skulle förstå

Som cement som stelnar

är man formbar i en halv sekund

 Bokstäverna
som märkliga fotspår
på blanka blad

Okända djur
galopperar över sidorna

Som en jägare
ger jag mig ut i terrängen
följer spåren
och försöker finna en stig
som ingen tidigare trampat 

I stuprännan forsar regnet

som blodet i ådrorna

I foten finns steget

ned i båten

Upp bland vågorna

Bara horisonten och ångsten

som vattnet runt årorna

 Jag skalar av mig
skinn för skinn

Låter maskerna falla
medan ridån går igen
och applåderna tystnar

Vad finns kvar
när alla grimaser är borta?

Ett hjärta som bultar – 
för vad?

En vilja som böjer sig
för varje vindpust

Tar en spade och gräver djupt
i jakt på en själ

Som Svensk är jag förnuftig

Mer moralisk

Med märken flygandes över jorden

I stämsång sjunger vi vårt egna lov

Men sanningen

Ovidkommande

Är jag för skraj?

Ursäkter och undanfallenhet

Ett mjäkigt pansar av tygsta titan

Blir en papperstunn vägg

Mellan mig 

Och det jag inte vet

Nu 

när tiden har stått stilla ett tag

har jag väntat på att något ska hända

Sedan

började den röra sig framåt igen

och då var det jag som stod stilla

 Staden konsumerar
vilsna själar
slukhål öppnar sig
i butiksfönster

Siffror blinkar rött
på displayen

Kalla likdelar
ligger lämnade
på trottoaren

 Djuren som klöser på väggarna.

Luften som darrar när 
dammluckorna brister.

Floden som forsar genom
ben och märg 
sveper iväg
solstolar och parasoll.

Käftarna som stängs och
slickar sig om munnen.

Att dricka burkens sista klunk

Lämnad 

De sista godisbitarna i asken

Slut

Skrubbsår från asfalt och grus

Svider ej längre

Du är personen som inte smälter in
bland alla andra
Sticker ut på fel sätt
så att du inte syns
Världen är full av låsta perspektiv
De säger att du stryker
som grässtrån i vinden mot en vägg
Du kommer inte lyckas säger de
”Man måste knäcka några ägg”

 

Det blev ingen resa

Ingen idé att streta

emot

Glädjen jetlaggades

hjärtat fick en p-bot

En melankolisk sinus 

Väver trådar

Binder ett djur

I djupet

En lanterna

Tänds på havets botten 

 Jag sjunker
genom gyttja och dagar
decennier av skräp
ligger osorterat runtomkring mig

Bygger ett fort och gräver en vallgrav
till skydd mot alla som vill närma sig mig
tar på mig hörlurar
för att slippa höra alla förmaningar

Borrar ett hål
där jag kan fördriva min tid
i väntan på gryningen

 Vargavinter
hundratals grönklädda män
lyfter gevären och 
ylar mot himlen
vädrar blod

Skriet från vildmarken
skär genom den tunna natten
krossar rutorna på Rosenbad

En droppe färgar
den snötäckta marken
röd

 

Vinet greppar bägaren

häller upp sig själv

Klunkar i sig klunk för klunk

förgör sig bit för bit

I skuggorna

har ljuset bleknat

Gradvis förmultnat

som frukt begravd i jord

Det är för mörkt

Det tar sig inte hit

Radar upp stenar 

Floden

Som bar idéer

Är uppdämd

Torrlagt

Och sprängd

Det regnar sushi 

från ovan

Men jag radar upp stenar

 Sortera dina vidlyftiga tankar
i rätt behållare

Huvudet inbäddat i mjukplast

Glas färgat av
alltför mycket önsketänkande
krossas och mals ner
blir till nya produkter
redo att säljas igen och igen 

Simmande runt i blåa rör

Egentligen

En vaskulär anatomi 

Vrids och bränns

Havet bubblar och krusar 

En storm i en flaska

Piskade vågor 

Jag skyddas från något

Av någon slags frätande silver

Kvicksilver

Rädslan trotsar jag

Men greppet om mig

Ruskar mig

 

Modfälld

Helt ställd

på väg upp

för ett berg där bara tuvor växer

och ingen fågel har sitt bo

Släppa taget är att falla

och planen trotsade allt förnuft

Inte trodde jag 

att det så snart

skulle ta slut på luft

 

Nu är vi tillbaka igen

I klumpen i halsen fanns saknaden

efter ord när tangenter sakta trycks ner

Trevande först

men sedan blir dem fler och fler

Ett tomt dokument 

blir en värld som jag ser

med dörrar som öppnas, och vägen är bred

Strax därefter

växer kritiken allt mer

Uppdrag Granskning i mitt inre

får mitt huvud att falla ner

på bordet med ett missnöjt grin

Varenda litet komma är fel,

och tiden

den tog så snabbt slut

Men i slutänden känns det ändå bra

när all frustration kommer ut

 Det nya året hänger och dallrar
som en gelésträng över vattenytan

Ringar sprider sig  
En smitta utan slut

Allt är möjligt och sannolikt

Antar att jag inte kan finna orden

Att låta händerna forma

Till vad jag inte tillåter

Jag vägrar

Sa jag till mig själv

I januari natt

Rotandes efter ord

Begravda i rödblöt jord

Men jag går