Lana sjunger mjukt

Det är runt åtta-tiden efter jobbet

och himlen släpper fortfarande fram ljus

I en lista med titlar och albumomslag och årtal

ligger minnena av vem jag är

och vem jag var,

och vem jag inte var igår

som packade i kod

Det var bättre förr

men mina tankar var sämre då

Och när jag tänker efter

så förstår jag att det egentligen är bättre nu ändå

Ibland måste 

Man skriva en dikt

Om hur fin kille man är

Utan att falla

På målsnöret

Och slita av en dålig vändning

Som formen kräver

Utan låta orden slingra

Och myllra 

Mot sitt slut

Som stenen som välter 

klossarna av lego

Som hunden hinner tugga i sig

Innan jag trampar på

Och får åka till veterinären 

Med kraken

Bara för att jag är så jävla bra

Jag har sett dem,

gubbarna som hänger över bardisken

Blicken är tom

Synar inte ens flaskorna,

inte ens dess etiketter

Minen är orörlig

Långa vägar från ett leende

Ögon blanka

Som is

Flera stycken par,

bredvid varandra

Tårarna sitter fast

Förblir frysta

Jag åker hiss med dig

När bussen har gått

Tåget som hämtar

Imorgon till idag 

Är redan på väg

Och jag vänder mig undrandes

Blir du med?

Dagarna rinner

droppar från synapserna

Porlar längs med tinningen

gör den tid,

då allt var skit

Ingenting var kul

Välgödd som en säl

i fiskrika vatten,

socialt och materiellt

Jag borde inte kunnat gräva mig ned

djupt ner i sanden,

längst ned på botten

Lyckades gjorde jag ändå

Kollade facebook på toaletten

och längtade hem

Idag ör jag minimal

I denna poem-

Kanal 

Ord som vaggas

Mellan berg å

Dal

Och det är tragiskt

Hur det kan

Få 

Fortgå utan

Att någon beslutsam

Agerar och gör

Nåt

I världarna jag bygger i mitt huvud

finns det bara plats för mig och inga andra

Jag kan vara en ofullkomlig idiot,

ingen påverkas av det,

ingen kommer att sluta le,

för att jag bygger meningarna fel

när de figurer som befolkar världarna

talar till varandra

Det är en plats 

jag byggt bara för mig själv,

för min egen vinnings skull

Ibland är det man behöver mest

det som man inte vill ha

Som att vakna upp ur sin värld

och släppa in någon annan

och inte bara tänka på sig själv

och det man egentligen vill va

Öppna låda

Stänga låda

Ett sånt jävla harv

Öppna låda

Svindyrt larv

Också lite moms

På moset

Härligtvis 

Kan jag skatta mig lycklig

I ett förortskök hörs

sus från fläktar

blandat med motorvägens brus

Någon som duschar på en annan våning

En sorts tystnad som ingen vila har,

som bara pågår,

men som ingen vill ha,

som aldrig andas

eller slappnar av

Ack själen

Spolats upp

På främmande strand

Mellan berg och dalar

Bespottad av gräsand

Men alla andra

Bara stannar

I samma förbenade hamn

En avslagen,

avlägsen känsla

av att fortfarande vara odödlig

Av att äntligen ha,

det man behöver,

när man som mest behöver det

Dansstegen går upp i skyn

kommer ner igen till nästa fest

Nästa morgon är manegen krattad

och gångvägen grusad

På med broddar för nu ska vi ut och gå

Ölen i vårsolen

Att tina upp själen

Uppburen ur källaren

Att tinas bland

Solen och fåglarna

Som att inget hade hänt

Flyger

Fuskar men duger

Tanken kan vara vad som helst 

Frångå ett koncept 

River ut bokstäverna ur arket

Slänger dem i mitt eget ansikte

Klagandets violer 

Dricker havet

Och slokar mot metallgruvan 

Här finns endast en moras

Av gammal fin arbetarklass 

Den med snus och tuggtobak

Nu istället 

Kapitalismens skopor

Tröskandes landskapet

Och politiken 

Med sina folkhemsrivkulor 

Klasskamp!

Hade jag sagt

Om jag ruvat på sådana ägg

Inte denna påsk

Hotet vilar

Vill inte att det syns, 

men hägrar över axeln

likt en flyttfågel

som blivit tam

Nu är sliter jag bort orden

Som sorlar 

I vasken

Jag är utled

På samtidens glättighet 

Med anspråk till storsynta åskådningar

De är alla sprungna ur samma idé

Som roterar och roterar

Som en möglig trasa

I tvättmaskin

Jag förförs inte av åskådarskapet 

Dundrande av inställningar

Och löddertyp i skummet

Ta mig bort

Gör jag själv 

Vrider ur min själ

Hänger den på tork

Utanför fönstret

Flyger den bort

Och hamnar

I någon slags hund 

Med vassa käftar

Hostas ut

I slemmig hinna på marken

Glider ned i kloaken 

Och färdas långt långt 

Bort

En svaghet har jag

En svaghet har vi alla

Vi klarar inte av

Lägger av

Tar upp fjärrkontrollen och lägger ner

Går på rutin

Rutar in

Låter världen stänga oss ute

Snälla försvinn

Jag skjuter påsen framför mig

Av dikter som blöts 

På regnet av trottoaren

Tänk dig förbi

all melankoli

Ibland är den omöjlig att komma undan

Minnen från förr

Det var bättre förr,

stänger min dörr

till lägenheten

till naiviteten

Fester och stök

Hoppfulla glada detaljer

Blandade en droppe måne

I teet och

Vaknade upp bakfull

Milsvida ekar spelningen 

Vars makt skulle

Missfärga varje kollibris 

Vingar

Hår slits från huvudet

av svettiga händer

Allt är satsat på ett enda kort

som har rivits sönder,

i hundra små bitar

Tejp och klister,

mina enda verktyg

för att lösa detta pussel

Försöker kombinera tankar

som inte kan bli mer olika

Inte undra på att de inte klaffar

med varandra, med sig själva,

med någonting

Sena nätter

Glömda dikter

Eftersatta plikter

Väcker fötter

Villiga konst

Även om

Jag här

Mest sånär

Ensam är

Vilja

kan te sig så fånig

när den måste vara till lags

Hämnd 

upplevs annorlunda

när rädslan smugit sin väg

Röda blodiga läppar

Dådet är redan utfört

Budskapet redan framfört

Vilar i dåtid

men känns ändå inte slufört

Den höga pulsen

har klingat av

Pengar svävar tyngdlöst

i en rymdfärja

De kunde bara användas

i en godisautomat

som sedan länge är tömd

Rigor mortis runt en sedel

Greppet är omöjligt att bända upp

För pengarna har gjort så mycket gott

Havet strömmar 

In i sinnet

Och fyller alla vrår

Vågor som även den erfarne

Fått anledning

Att fundera över

Jag förflyttar bropelare 

En bit bort

Slarvigt

Utan 

Inte

Av anledning

Kanske har jag fel

Blyg

tar inte plats

Står i festens hörn

Väntar på något

Genomskinliga steg

i nedsläckt trappuppgång

När mobilens ljus tonar ut

finns skuggan kvar

Medan jag reser

Fyller jag något inuti

Samtidigt töms 

ett annat

Färdas i mekaniskt 

Elektroniskt sus

Hjul som möter spår

En motor som arbetar

Och vartannat 

Vilar

Ett steg på trappan

Och jag knarrar 

För jag tappar upp 

En skvätt av livet på resan

Och Fyller en dröm

Alltid ska några ord ta vid

Inleda

något som gjorts förut

Originalitet prioriteras

på originella sätt

Och att sista raden

landar fel 

är alltid rätt

Det finns inget kvar 

Såsom i det sista glaset öl

Utsikten tom

När stapplande man reser sig

Och jag kunde blunda 

För vad jag har 

För att se snön 

Utan att se

Och endast låta den kyla mig

Tills jag kommer hem

Och världen försvinner

Upplöst

I vardagen

Fyra ben och kanter

Ett villebråd skogen 

Jagad av civilisation 

Fångad 

utsmyckad

För alla att se 

Från liv till form

Nu användbar

Poängen gick förlorad

för skämtet var sedan länge inaktuellt

Hjulen hade börjat rulla,

sedan länge var de runda

Inte längre något provisoriskt skit

Det missade jag,

jag gjorde ingen research

Jag hade läst att man inte skulle det

Eller så glömde jag bara att tänka

Kritstrecket dras över golvet

En zon uteslutande har skapats

Regler

Värden

Jobb

Ett samhälle att avundas

Kan byggas

En liten mur kring vår konst

Vår

Som vi unikt förstår

Det är rått och kallt

då nya dagar gryr

Strös salt på vägarna

behöver göras långt in i april

Som ett långt utdraget skämt

Vi väntar alla förväntansfullt på poängen

Jag saknar orden flr att säga

Detta på något vackert sätt

Jag ser anledningar endast genom

Disiga spegelfigurer

Och jag är så trött

Av hur vinden böjer vasstrået 

Som inte försöker göra annat

Än att stå upprätt i stormen

Jag och alla vi få skänkta 

Förbannelsen av att ha en bit soldamm 

Inom sitt hjärta 

Ser en ensam kamp 

Som kanske alltid

Blir delad

I soffan har jag suttit

och sett TV-serier gå förbi

Flimra som fjärilars vingslag,

fort framför mina ögon

Har inte hunnit se dem alla

Jag sitter här i soffan

för att jag saknar något

För att den inte känns 

som att den står hemma hos mig

Lögnen skriven i fundamentets granit

Ovanpå en bädd av små löv

Kottgrisar 

Och en och annan kanelbulle

Därpå

Där sitter vi med korv stroganoff

Och köttbullar

Men även trumpetens fanfar

Och vajande flagga i stång

Bleknar fasaden i solen 

Men graniten

Kan alltid byggas på

Riffen bygger broar

över tunna smärttrådar

Sköra,

men de håller trots allt

När vi färdas

och inte ser bakåt

på förödelsen

En punkt

Så tar kapitlet slut

Och sista raderna berättar

Även så som atomkärnor

Innan skeendet 

Och obemärkt vrids världar

Som nyckeln i låset

Och dörren glider upp

Som vålnad .I passagerarfartyg 

Drivs jag ångandes över trösklar

Och hav

Bortom en dag

Till en annan

Förvandlad till groda

Förvandlad till kung

Förvandlad till någon

som har möjlighet att förvandlas,

äntligen

Det är så lätt att känna 

det självklara

Det som visar sig i spegeln duger inte

Vi blir förkrossade 

Och en sju minuter lång tandborstning

blir med ens till sju års otur

Flämtande papper

Sluta upp med alla hot

Och låt mig för en stund

Komma till tals

Jag har inte mycket att säga

Ändå värt att säga

Så tillåt mig

Att dela

Bröd

Och några verser

Som jag fiskat upp ur vassens 

Innersta slaggprodukter

En hemlighet under ytan

I leran

Där ligger den och flämtar

En dålig dikt 

på ett litet papper

Jag är glad när jag berättar

Mina lugna ögon ser förbi,

granskar skyltar och rutor,

träpaneler,

skruvar som solen glänser i

Tankarna blir tydliga igen

För första gången på två veckor

är jag helt avslappnad

inuti

En gnälligt dikt kan vara

Kort.

Men den kan även vara lång

Som ledningen

Mellan vattentornet 

Och juraperioden 

Dikten och tiden snurrar bägge

Runt Saturnus vinge

Och skapar ränder i rymden

Som ett galaktiskt bromsspår

Världen är unik

Orosmolnen blåser förbi

Orelaterad mekanik

Låter bra 

tillsammans

Meningen är tömd

Rinner ner genom filtret

Små bubblor pyser ut

men de har inget innehåll

Om man ger mig information

Växer jag

Och jag delar med mig

När det passar mig

Ni litar på mig

Och ja kunskapen är sann

I den mån den är riktig 

Utan kontext

Och jag ger denna kontext

Till vad som passar mig

Så beundra mig

Visa vördnad inför mig

Och förstå att ingen av er

Är större än mig

Jag ska hjälpa er

Det har ni fått veta

Från mig.

Utan glasögon

jämnas kanter ut

Allt blir mjukt och fint

och jag ser

inte vad som står framför mig

Jag vill inte skriva idag

Ekandes i raviner

Dessa svindlande sår

Fyller jag från kanten helt upp

Och lite till

Med rädsla

Sjunker undan 

Gör viljan att beskåda

Klarvild 

Att avsätta tid

Vid stabilare mark

Har jag över huvud taget

någon gång

tänkt på någon annan än mig själv?

Det är lugnt,

inte så farligt

det blir nog bättre,

senare,

en annan kväll

Det viktiga

som måste förändras

är inte att jag sviker mig själv

när jag sviker er

Det viktiga

som måste förändras

är att jag sviker er

Ännu tröttare saker

Sägs sakta

Tynger sig mot botten av pölen

En sork kraxar

Fan ere här för skit

Ta bort det ur mitt träsk

Men jag ger mig fan

 fyller på

Och lite till

Nu var det fullt av skit

Och sorken hörs ej mer

Ont i varenda muskel,

inget konstigt,

det är åldern

Huggen i huvet med en insikt,

det är så som dina tankar är, numera, 

det är lugnt, min vän

Pessimistiska utsikter om framtiden,

det är okej,

är det inte nuet som är det viktigaste,

egentligen?

Hoppet flyter ner i avloppet

tillsammans med håret som tappats,

ingen fara,

när det blir stopp passar vi på

att fiska upp det igen

Orkar inte

Har inget att säga.

Jag bara skriver

Driver från ena till andra

Plats

Vind utan våg

Skepp utan kapten

Lykta utan ljus

Och jag utan

Sannerligen

kan man fråga sig

varför det är så skakigt

stelt och stumt

Orden som jag skriver kan inte raderas

Trots att jag bara försöker

så kan de inget mer än att vara kvar

Och jag känner

att jag snart blir påkommen

att sanningen 

sannerligen är för uppenbar

Som en förlorad kärlek

Tömmer vintern bladens färg

Nattens kyla strör vita flingor omkring

Saknade kärlek

Kärleken har breda band

Som binder varje ros och garn

Kan man älska många

Utan att förstå det?

Varför annars känner jag en sån saknad

Över de band som klippts

I grymheter

Svärtats och slitits

Söndertrasade

En trasslig hög ligger framför mina händer

Och jag vet inte vad jag ska göra med den

Hemma igen

Lagom och bekant med allt

så stannar jag av igen

Något intressant

kan hända

En vändning kan vända

allt upp och ner

Så att snön faller upp,

i stället för ner

Jag skulle ha skrivit idag

Men förblev blankt så när på några streck

Strukna över några bokstäver

Jag antar att det inte fanns något att skriva på

Pappret var rivet och brutet

Brustet på ett sådant vis att det inte verkade

Att få ihop igen

Jag vet inte

Vad är det 

Som gör människor värdiga hänsyn

Det är livet i sig självt

Och jag är så bruten att jag föraktar dem

Alla som kontinuerligt försvarar coronastrategin

Eftersom att den vänder sig mot det mest grundläggande

Livet i sig självt

Med sin helhet och fullhet 

Obetingat allt

Det spelar ingen roll

hur många spratt

min hjärna spelar mig

Ur verkligheten kommer det alltid

något rationellt,

till slut,

vare sig jag vill det eller inte

Verkligheten fungerar inte som en fantasi

Det är det jag måste lära mig

Den fungerar annorlunda

Snarare som matematik

Ett block hackat ur isen

Och skärva från gårdagens spegling

En sorlande stund i blå kvastar 

Pekandes alltid mot tjälig mark

Blank som stjärnlös natt

En vågar sig ur sitt hem

En kort tid

Och en längre tid

En evig tid

En aldrig tid

Sitter på en bidé 

utan någon idé 

till en dikt

Men det spolar skönt

och skapandet är åtminstone fritt

Vad fan vill ni mig?!

Jävla ordjävlar!

Jag kastar er ut genom fönstret!

Flyg!

Fästa i sten och betong

Landa i gräs och tuva

Som små meningslösa bomber

Era jävlar!

Fönstret sluts

Att jämmra sig över att vatten

Är vått

Att snön är kall

Att vintern är

Mörk.

Vad i helvette betyder det?!

Är det klagovärt?

Är det värt att väsen 

Väsnas?

Eller är det misstag som stenbrottet

Och ogräset i odlingen

Det fula i konsten?

Ja det är värt det.

Så kom in igen små ord

Så snart får jag kasta ut er igen

Era satans jävlar.

En undran har stått

nedskriven 

på ett nytt vitt ark

En välformulerad skylt

under en tavla där färgen har falnat

Den hänger

i en tråd,

likt idéerna,

likt det sista som jag kom på

som faktiskt var bra

Minnet av en dikt

blev till gas som drev en maskin 

På bloggen var utrymmet tomt,

men det fylldes igen,

lite för sent

En robotarm stoppade in texten

Gjorde rätt och fint 

Måste skriva en dikt innan jag ska sova

En negativ en

Dånande arg som vulkaner 

På för små öar

Susar jag fram

Orden tomma som flis

Ur träskivor som sågats till spån

Där autocorrect sabbar flowet 

Och jag inser att båten läcker

Och alla nödrop är förgäves 

Arma dikt

Förlist

Gaming och hjärnan inbäddad i

Grädde

Lager på lager

Bubblandes

Här drunknar man

Tills klockan är 

För

Sen

Seglats

en jakt

på ordens prakt

Nonsens knackar på,

på innehållslöshetens nya lyxjakt