Rassla ut några ur

Avgasröret

Jag brer min smörgås

Och kräks ut dem

Sedan barnsben

är något bortglömt

Kurragömma med ett minne

Skattkarta och ledtråd för att hitta mod

Alltid så rädd

Byter ut stenar målade i guld

mot kakor

och bullar

Jag ser på arbetet 

Denna hög av blad

Växer 

Och träden krymper

När jag klättrar uppåt

Regnet må vräka

Jag har tagit mig fram

Och tillbaka

Jag har tagit mig

Mellan spolarna

Och tagit tag

I fel ledning

Alla sekunder

som ögonlocks stängs,

samtidigt,

runtom i världen

Alla människor

som sitter på en stol,

precis i detta nu,

med stängda ögon,

och låter själen blunda,

för bara någon minut

Andas djupt

Innan det är dags att åka igen

Ränderna skrivs på zebran

I tryckeriet

Där de tillverkas

Utan vattenmärkning

Skriver en dikt

som tar slut direkt

Efter bara några ord

begår jag på dikten mord

Nattens ljud

Redan målade i paljett

Berikade av någon slags gryning

I sång

Men natten är lång

Ljuden är inte nattens

De är 

Och

Jag är

Natten

Vad som ska skrivas

när inget finns

är inte lätt

Då undrar man 

hur man ska hitta rätt

Fel kommer man alltid till slut

även om det ser rätt ut

Innan det händer,

så känns det bra

att man först kommer komma rätt 

många många gånger

Regnet och berget

Det orörlig

Och rörliga 

I enighet

Mot mig

Rörlig

Dunkelt, som i en jättelik skugga från ett berg

Tomt och ensligt, som en tombola utan lotter

Under år efter år

tänkte jag aldrig

det självklara;

att det man tycker om,

är det som ska göras

Resten kan man skita i

Jag ser molnen ila

Över bergstoppar och försvinna

Utan att lämna

Några svar

Endast droppar av tvivel

När fårvåningens forsar

Flyttandes jordbankarnas

Grönfästa förankring

Är vi värre än vi tror?

Molnen

Lämnade inga svar

2001

Kommer vi alla ihåg

vad vi gjorde

I sofforna vid våra tjocka skärmar,

och med Snake i fickan,

såg vi katastrofen komma

Gulliga politiskt kontroversiella dogmer

hade staplats på varandra hela 90-talet

för oss i TV-sofforna

Men nu visste ingen längre vad man skulle säga

Jag tror vi har kommit loss

Molnen och jag

Vi fångades i oss själva

I mörkret vi skapade åt oss

Nu är vi, som jägare

Inspirationen har svalt mig hel

Tuggar på mina sega benknotor

I dess käft ser jag ingenting

av mina idéer

Jag kravlar bara runt i slemmet i dess mun

Hopplös och fantasilös

som torr bit ost på skärbrädan,

staplar jag ovidkommande liknelser på varandra

De kom från söder

Och alla gudar

La alla sina moln

På Andorra.

All in bara

Några minuter för långsamt går min klocka

Om det är så

att tiden bara existerar i våra uppfattningar,

i våra huvuden,

så skapas det en ibland en liten ficka,

då den sträcks ut,

som en uttöjd tröja

Tiden är inte vad den brukar vara

men jag stannar ändå kvar

i ögonblicket

Det som pågår lite längre än alla andra

En snabb debbig dikt

Slår på stora strån

Utan tillförsikt

Solen springer 

Och molnen ringer

Svaret ekar

I dalen 

Kom hit!

Kom hit!

Lite till och lite mera!

Regn ska bli det vanliga nu

Sedermera! 

I vulkanens mitt

är det numera kallt

Ingen lava ligger där längre och pyr

Inga nya tankar lägger sig i gamla bestyr

En järnstång böjs

med tankens kraft

En gris får vingar

och flyger i all hast

Äpplet faller uppåt

genom rymden

tills det kommer tillbaka till jorden

från andra sidan universum

Då inser vi

att det kanske inte är så omöjligt ändå

Whiskeyn kvitterar ut fallskärmar

Till mig och andra

Man får bara hoppas att

De löses ut

Oj oj oj

Mitt vin blev till vatten

Nej nej nej

Mitt driv togs av obehag

Ja ja ja

Min tid imploderar

Skriv skriv skriv

Gör om och raderar

 

Vänder blicken inåt och ler 

åt alla bilder jag ser

Oro och katastrofer,

smärtor och neuroser,

men också mycket bra

De flesta bilderna,

kommer blir verklighet nån gång

Ändå vill jag inte missa en dag

Missade jag att skriva en dikt igår

Nästan så full

Att jag ramlade

Omkull

Jag vill ta vara på varje ögonblick

Som ord som är fantastiska i en enda sekund,

innan de blir förkastade

Illa

Smärtade

Sv annan

Räddas

Vinden river över fältet

Blixten slår revor i segel

Jag hoppas att stormen

Lugnar sig, och mig

Upplever

och blir så glad

Krossar glas

för skojs skull

Sådana glas

som är till för att krossas

Glömmer alla gamla dikter

som jag misslyckades att skriva,

mitt i smärta och förtvivlan

när jag var ung

I stället 

för att vara kung

är jag fortfarande ung

Fyfan vad skräp 

Som slängs i naturen

Och spolas upp på stränder

Men i mina händer 

Finns en hel sopstation

Av dikter jag skrivit

Då

tänkte vi att vi var något på spåren

Elände och krig skulle ta slut

Vi var som arga hästar,

vi sparkade bakut

Människan var för mäktig för sitt eget bästa

Så varför inte testa

att skapa digitalt liv

Varför inte pröva

att mänskligheten dess destruktivitet beröva

för en kort sekund

Något som trots sin intelligens

bara goda idéer kommer föda

Sedan gick det som det gick

Det vill vi inte tänka på

Detta nu 

som vi befinner oss i

har ännu inte blivit ett då

Ingen förklarar hur

dag i Maj

Kan du vara vinter

Ansvarslöst har jag larvat runt

Hyvlat min egen idioti

i skivor tills

den blivit tunn

Ändå täcker den hela mig

som en ny hud

Kanske kan jag sy bitarna 

till en vacker skrud

En nattsömn som

Förpinas

Av ett jävla kylskåp

En ny sorts kreativ person

som ständigt kommer med nya idéer,

som aldrig får slut på inspiration

En smakrikt hopkok av allt som någonsin funnits

Smått och gott,

utplånar uttrycket hälften vunnet

För varför hälften när allt kan vara vunnet

Och ska det inte vara perfekt,

så blir det heller inte det

På ett perfekt sätt

Sitter upp länge

fyller ett behov

Hjärnan mos

men jag behövde min dos

av spel

Jag kommer vara trött imorgon

Det är mitt fel

Snart flyr jag bergen,

För att hamna i den platta tillvaron,

Växande i en riktning,

En tillvaro jag redan befriat mig från,

I stunder öppnar sig tillvaron

Liven rasslar och ner faller

En liten båt

Fast den är röd

Fastnar i samma gamla mening

som jag upprepar för mig själv

om och om igen,

Tror att jag är klar

men tar det en gång till

För jag blir aldrig nöjd

Sekunder tickar på

när jag inte längre ser

att jag upprepar samma gamla ord

De är gatan uppåt

de är gatan ner

Det har tagit stopp

Gatan har gått opp

i rök

Svepande vindar

Över röda öknar

Så mycket jag inte förstår

I botten

Av vinglaset

Finner jag

Tankar tänka förut

Glas så bräckligt

Tanken översättas

Av tipex

Ekon av små ord

Som ringlar oss emellan

Avgrundens raviner

Tonåringen skriker

Sitter vid datorn klockan halv fyra på natten

Flyter in och ut

ur medvetandet

Isolerar sig

För där ute finns det ändå inget

I datorn öppnar sig porten

till friheten

Till frihetligheten

Bubblande oro

Kittelen skvalpar

På nattens hylla

Arg och med yxiga kärleksförklaringar

ser jag dig i ögonen

Grottmansmummel

Ingen förstår mig utom du

Jag blir idiot, drar mitt bästa kort,

som inte ens är särskilt bra,

allra först

Utan eftertanke, allra sist,

klarar jag av att blicka inåt,

men inte att få ut något

Ett land med yta

Sjö och skogar

Mygg

Kallsvetten rinner

när jag pratar,

när jag ser,

förväntansfulla miner

Kan inte låta bli att fråga mig själv…

Vad förväntar ni egentligen er?

Buggar

De försvinner med arbete

Som tiden

Buggar kommer nya

Inte tiden

Ibland gör man ett misstag

Som till exempel

att se en partiledardebatt

Eller rättare sagt:

se ett gäng småungar stå och bråka

Vi arga

Vi är aggressiva

Vi ställer varandra mot väggen

Stirrar varandra i ögonen som galningar

Hånskrattar åt varandra

Vi gör alla misstag ibland

Men när vi reser mellan sydpolen och nordpolen,

över precis hela jorden,

så vågar vi aldrig göra misstaget att resa fel

Jag kan endast säga

Att jag saknar det där

Vad jag trodde landet var

Men det går inte att sakna

Något som aldrig var

Men jag kan önska

Att en dag kommer sådana dar

De långt långt fjärran

Bortom horisonten

Och bortom landet

En gång i tiden fanns ingenting,

Lyckan och utforskarlustan hade tillbakabildats

efter att en gång i tiden ha funnits

sida vid sida

Det var ett förut som var fel

Som påminde om det gamla vanliga,

fast sämre

Till slut blev det också det gamla vanliga,

Och att detta förut faktiskt var sämre,

glömde jag bort

Intrycken 

Bankar mitt huvud mot väggen

Om och om igen

Kan inte ha det så här

Det blir ett hål i gipsskivan

På andra sidan ser jag räddningen

Att säga så direkt

En fasa 

Det väcker tankar

Och känslor

Utan deflektion

Eller pansar

Då

Att säga så direkt

Livet

Eftersom att nojorna inte går att skilja

från verkligheten,

integreras dem,

i självet

I brist på vett

Det handlar om repetition

Att en krokodil i sjön som simmar

Ja vadsomhelst så länge det rimmar

Och för harmoni till sist

Repetition

Jag kommer att segla 

De där skeppen 

Genom landstingsanställda städer

Roder som river upp torg

Och väcker uppståndelse

Jag kommer segla dem

Över bergen

För att riva bort molnen

En stund sparar jag dem

I mim kappsäck

Som jag hoppas kunna tömma 

när jag når

Havet

Tappa inte siktet på målet

Det är inte skarpt och vitt och tydligt

som jag tror

Det är ingen hov för bollar

som man definitivt är sist på

Inget nät finns,

och inga fula fiskar fångas upp,

när man själv är en

Jag drar gråa kritsreck

På den vita väggen

En liten orkan inom

Bär med sig minnen

Som brev

Som båtar

Troget yttrar de sig

Jag ser dem än

Och jag saknar dem

De säger att jag inte ska säga förlåt,

för småsaker

När sömmar brister

när det blir fel

Att jag inte ska be om ursäkt

för den jag är

Men vissa trådar blir hängande,

hur man än gör

Som oavslutade meningar

och då måste man säga som det är