Minns

och tack och lov finns

Tackar

Vacklar

Rimmar

Simmar

i havet igen

Bland stenar och gräs 

Plockar jag orden

Och trär dom på ett strå

De smakar

Som våren

Imorgon som vintern

Och när de är borta

Faller mörkret

Vem är det som är

jag

ibland

Tunn och icke delikat

Frejdig inte sann

Huvudvärken som kom ur solen

Väntad, men ovälkommen

Litervis av drycken utan sanning

Släpper huvudvärken

Och ännu en dikt

Har gödslat åkern

Rockar runt klockan

medan tiden går

Okänd klassiker på klassiker

varsin hamburgare vi får

Diskuterar värjer

oss och vaktar tungor lite grann

Lagom det är vi

Vi bråkade men fann varann

Nattens lyriska ord

Kapas

Alldeles för tidigt

Jag vet inte vad ibland

Så kluven så förflyttad

till ett annat land

Ingen kommatering

behövs i vissa meningar

Det är bara att blunda

och låta fingrarna vandra

över tangentbordet

och säga det rätt ut

I takt med bardomens bilder

väntan

och slut

Ett slut och början

Bara ett par dagar bort

Det är endast en liten förändring

Av världar

Var dag ett glasyrströssel 

På dunkelt nattark

Dess vidder

Outsägliga

Men jag lämnar något

Som i någon mån igen 

Känns som ett misslyckande

Det är min besvikelse 

Och mina tvivel

Låt arket fyllas

Även av dessa

Fönster på andra sidan gatan

där alla är tysta medan alla är vakna

Där alla vanliga svävar över taken

Då känns det så bra

att allt finns kvar

Jag skriver från dimman

Idéer och viljor sluter sig

Samman i älvdans

Det blir ingen fest på det lilla torget

Inte än

Men vad ska det bli

Om inte snart

Hur bra allt än är

så kan allt bli skit,

bara man har tillräckligt mycket

fantasi

Elda på 

Skrik en låt så brandmännen blir arga

Det är härligt frisläppt, glatt

Och det är festen vi vill åt

Kreativitetens brunn

Nu är du tom

Jag skrapar fram ersättningar

I kreativitetens dasstunna

Och finner

Enbart vad som kan förväntas

Efter midsommar

Blir dagarna kortare

Och dikterna med

De kapas

Till att passa rummet

Som krymper ihop

Till

Nästa ingenting

För

Ingenting kan vara

Ingenting

En dag kommer jag säga till mig själv:

En dag kommer du inte att tycka

att allting är svårt

En dag kommer du inte behöva

säga förlåt

till dig själv

Kanske blev den dagen

just idag

Första gången gaming

Ett kvartal

Sömnlös

Nu spelfull 

Imorgon

Sist på pucken

Sömnlöshetsdrucken

Lite väl crazy

blir det

när en kakafoni av ljud

dränker precis allt

Ingen sömn

Oh no oh yeah

Här i kuber

Sveper mörkret in mig

I tystnaden

En slags filt som ljudlöst

Lagt sig över hela rummet

Det ekar i mig

Ord, och landsvägar med tussilago 

Inser jag 

Att det yttre ej sjunger några sånger

Och jag vill byta skiva

Ibland blir allt fel

trots att man inte gör nånting

Trots att man anstränger sig

för att vara lugnet själv,

för att inte tillämpa trots,

för att inte trampa fel

i våra spanska kvarter

Så har jag stigit ner från molnen

Neptunus med sin treudd hälsar mig välkommen

Ner

Ner

Till samvaro

Och jag förstår inte heller

Dessa skarors språk

Som dansar med snön

I vinden över isen

Jag plöjer egna fält i jorden

Där sår jag och ser

Men jag segrar inte

En terass

fyra stolar

några tankar

en tystnad

ett ord eller två

när vi sitter här

och undrar var vi är

Jag påminns av kontrollen

Subtil som regndroppar i vassen

En liten krökning av varje bladspenat rygg

I en alldeles för liten sjö

Jag var inte gåsen

Men jag var anden

Som flög sin kos

Och återvände

Om sommaren 

Så många projekt

då jag tagit slut

som ett utbrunnet ljus,

och givit upp direkt

Ett avslutat verk

Gav upp en tanke om att ge upp,

till slut

Den stora skillnaden var,

att det,

den här gången,

i resterna,

faktiskt blev något kvar

Idag strör orden över slätterna

Dit kajor och skriande måsar

Ska hitta dem

Under tornet av betong 

Hörs de

Kajornas kacklande

Inför midsommarsolen 

Som snart ska komma

Men det blev regn

Vi äter melon

ur samma skål, efter en lång argumentation

om politik och missnöje

Ingen polemik

men inte heller något åtlöje

för någon av oss

Bitarna vi inte behöver

slåss vi inte över

Det blir till och med några kvar

Och i ett enhälligt demokratiskt beslut

slänger vi dem inte,

utan spar

till nästa dag

Ledsna ögon

Så mycket bakom dem 

Jag tror mig veta

Vad är 

Och vad är inte

Oljorna från gårdagen

Osar ur mig

Solen ångar mig

Och huset 

Ugnen 

Som den värsta midsommarkräfta

Gräddas jag i folie

Tider som skalas

Tomhet förlorade

Mot Saturnus och Jupiter

Och jag saknar

Allt däremellan 

Allting mänskligt 

Och jag förstår det inte 

Det saknas 

Drar handen längst husväggen

inne i stan

Solen lyser upp

Kristallklart

Högupplöst

Vad som verkligt är

går inte alltid att ta på

Vad som är verkligt är

en simulation

Hemma igen 

Rummen tommare

Formlösare

Trygga ?

Orden stannar av i dessa rum

Svalnar

Och faller till marken

Ryggvärk som går över…

Det är vad jag behöver

…

…

Jaha?

Var det allt?

Inget svar… okej…

Jag tar det som ett ja

På en bädd i tidens färd

Kastar jag mig med

I rymden genom galaxer

Utan att flyttas en tum

Det här

Bilder knycklade och samlade

Äter sig elden och fukten igenom

Ja oss alla

Jag lämnar porträttet 

Men jag lämnar människorna

Och jag lämnar mig själv

Delar blir kvar

Som jag inte förstår

Små ljud

i natten

Utanför en jalusin

Stannar aldrig

Snurrar som en karusell

Klingar av

som tankar en vanlig kväll

En trädgård långt borta

Under en himmel så platt

Bitar, klossar

Utströdd

Ett improviserat bygge

som bågnar av sin egen tyngd

Där det hänger

under ljusblått hölje

Kompakt metall

solar sig i väntan

på att böjas och bändas

som en fisk,

som vrider och vänder

på sin kropp

Den flyter ut ur fiskenätet,

till slut,

som ett moln

Blåser bort som en hägring

och blir fri!

Ur sitt bakhåll

Kastar sig tystnadens tigrar över mig

Och sliter min själ i trasor

Jag är tillbaka

Sötvattentåren

rinner ner för kinden

Kan släcka vilken törst som helst

Om det kommer flera

Genomskinlig som en tunn blus

Sval som sand

Mitt i natten,

på en strand

Jag skriver ord

Smidda i elden

Ord

Lamporna i natthimlen 

Endast med klister sätter jag dit stjärnorna

Och det är vackert

Känner du vansinnet

I det vilande vattnet

Det finns inget lugn

I sjöar som sjunger

Dess böljande speglingar

Fångade, stundvis 

I strålar av sol

Och ett hav I ett glas

Nej idag blåser det inte upp till storm

Men vansinnet vandrar, yrar

Och det önskar

Platsen där vinden så plötsligt 

Rycker tag i papppåsar

Som bakelsen legat i

Och vänder upp och ned

På tillvaron

Dikten dikten

Den dagliga plikten

Du söker mig 

osökt

Och du gör mig hemsökt

Petar på mig med pinnar 

För att se vad som händer

Och jag ger vika

En dikt pliktfullt utkastad

En avgångsgåva 

till måsarna

”Solen går upp

över mitt nya liv”

Så sjöng en gång ett rockband

Texten stämmer in på mig

Men den är negativ

Så därför

är den inte som mig

För jag är ju jag

Alltid positiv

Alltid glad

Eller, alltid skenhelig?

Alltid lite väl förställd?

Månen går upp,

över min syn på saker och ting

Dolt pessimistisk

Dolt dyster,

som en ensam stjärna bakom molnen

Hamburg

Du romantiska stad

Av seglande måsar

Alltid samma gamla

Det är jag

Förändringar kommer

och jag anpassar mig

Genom att va

alltid samma gamla jag

Ingen version av mig

är något annat än det vanliga

som jag är van vid

Format 4-A

Allt är otypiskt

Allt är mitt

Skrapar på ytan

Huvudet skrapar tillbaka

I en gigantisk lekplats

Går jag som som ensam vuxen

Jag ser dem

De ser mig

Jag ser i deras blickar

Att de vet att jag är

Den vuxne

Ser mig om en efter en smula

Av något som kan närma mig

Och jag förstår att det som är

Uppenbart för mig

Förstår de också men erkänner det inte

Jag avbryter deras lek

Men när de ser mig

Så förstår de att de med

Är vuxna

Tröttheten hindrar tåget

Hjulen saktar

Och loket stannar

Jag klivet av

Inte för att jag är bakis

Men tåget bryr sig inte

Och åker vidare

Väntan

Paradoxer i hundratals små askar,

ger jag mig själv

Trots att väntan

som har varit lång

Till slut tog slut

Ofullföljd

Otillbörligt lämnad

Ut!

Frustrations små röda

Böljande bröstdroppar

Sliter bort lövet

Som en tinad snöflinga

Varför ska det diktas?

Det ekar utan svar

Och jag gräver ned

Alla frågor

Dum oro,

dumma problem,

förstör alltihop

Dumma oro,

vill bara bli lämnad ifred

När mörkret lägger sig

För att vila

Sjunger syrsorna

Och minnen från

Lovade sommarnätter

Brännmärker bitar av mitt hjärta

Jag kommer sakna platsen mellan bergen

Andorra

Den finnige tonåringen

stänger dörren,

barrikaderar ingången

till sitt rum

Lyssnar samma låt,

om och om igen

Alla idioter

de hade mått bra av att veta

vad som egentligen pågår

Stänger ute världen

och njuter av det 

Är oförbätterlig 

och stolt över det