Stranden stannar till

Vid båten torrlagd 

Stranden

Jag vinkar till dig

En byvind 

Av vackra minnen

Innan du hinner

Färdas iväg

På frivillig basis

är jag låst

Som en kedja kring ett ankare

vid sidan om en död matros

De sista kakorna

Är slukade

Då slås åkerblommorna

Med lien

Och lämnar marken kal

Jag ser högt

Högt upp

För att skönja himmelen

Bakom murar

Jag klarar av

när det inte går bra

När det inget går min väg

och jag känner mig liten trött och späd

Ibland händer det att jag inte tror

att det faktiskt är så

Faktiskt ganska ofta

Ändå

får jag det

att på något sätt gå

Sakta sakta

En värld byggs

Kring en som kollapsar

Ett räcke av eftertänksamhet

Av mig och många andra

En tunn barriär 

Ytspänning

Håller tunnan från att översvämma

Jobbar på

och sakta

går vi mot mål

Uppfyllt löfte

till en själv

Det behövs 

för alla

och envar

Två streck och 

en linje

Delar vägen

Mellan två gårdar

Och en klocka som slår ett

Hål i taket på dikten

Hopsjunken 

Som en misslyckad bakelse

Trycker jag på send

Som jag 

som är 

tyvärr

Som då

som nu

och få

tyvärr

Om min ilska ?

Det finns inte mycket

Mer än Windows MsMpEng.exe 

Som sänker mitt tycke

Jävla as!

När jag tänker på 

hur jag inte tog en chans

och inte hanterade

Klarade

Var

så som jag var

och missade 

möjligheten

Då blir det tomt

i hjärtat

Eftersom att inget har fyllt upp det

Och tomt

i huvudet

Eftersom att tankar så lätt rinner undan

Kanske hittar jag inga fler pinnar

Att samla i en hög

När vinden vänt

Och ingen flamma

För varken mig

Eller korpen

Det går ganska bra

Pensionerar energin

Tar det lugnt ett tag

Man kan ju hoppas

Man kan ju trotsa

Man kan ju propsa

Kanske är det min tur snart

Kanske är det vår tur snart

En skrämmande fasa

Att dag

Varje dag

Lägga in dessa trasor

Ikväll

In i ugnen

In

Och kom ut

Bränt.

Det knäpper och knakar

Stela leder

Som knarrande dörrkarmar

En lagom ålderstrött travesti

i sina bästa år

Gonatt gonatt

Tänk

En bjäffa man har att göra med

Wow.

Så, ett år till

och

mycket finns mer att skriva

Många munnar står öppna och vädrar ut

Det finns mycket mer att tala om

Inget ord

har egentligen förmågan att tiga

Det där och:et finns alltid kvar

Det säger att det alltid finns mer

Det kommer kännas bra

Ondskan

Är ibland

En vän som leds av den

Oskyldigt blundades

För att öppna ögonen

För jobbigt

Ursäkta sig och blunda

Känns bra att ledas så

Som en ensam kaktus

I öknen

Är jag den enda

Som kastar skugga

Ännu en gång 

Börjar vi om

Ny nyfikenhet

får aldrig chans att rosta

En gång till

Ger vi oss inte

För att det bara är så

För att jag, alla andra och vi

har det 

och kramar hårt

och släpper inte taget

Så glad

att vara med

Delaktighet

kan vara guld

Meningsfullhet

kan vara frukostmackan och kaffet

en solig morgon på ballkongen

Jobb upphör om 2-5 år

Förmåga upphör att betyda 

Att leva kan betyda

Så länge man kan leva

Så trött

Arbete på ett spel

10 veckor

För en timmes spel

Herrejävlar

Urlakad 

Har stora, seriösa problem

Men jag skriver bort dem

Har grava, nervositetsproblem

Men jag skriver bort dem

Har galna, variationsproblem

när jag skriver dikter

Men jag skriver bort dem

Har alla möjliga typer av problem

men jag glömmer bort dem

när jag skriver

För när jag skriver

glömmer jag bort

tiden

världen

allt

Jag begick misstaget

Igen och igen

Jag trålade botten

Efter skärvor som var försvunna

Alldeles ensam föll jag överbord

Tyngd av alla mina misstag

Sjönk jag som bly

Ner till botten

Orimliga krav

Ingen säger att de finns

Ändå sätts de av samma fingertoppar

som skrivit så många ord

Det är bara att acceptera

Att allt inte alltid är bra

Och att det är så det ska va

Det står klarare och tydligare

Att ett ensamt träd står sämre i vinden

Än de skyddat av andra

Misstron

mot mig själv

Är alltid kvar

Jag har placerat den på en tron

Och jag kan omöjligt missa

att den är där

Den står där 

Tar upp plats

Precis som mitt ego

Egot är kronan på verket

Gör att jag påverkas

Och att mitt psyke sakta avverkas

som gra(h)nars kottar på senhösten

En elektrisk stråle

På insidan kastar ord

Trålade ur havssand

Och knyter nya samband  

En hopplös

obehagligt tveklös

utveckling

En gammal man

radikaliseras

Frustreras

i sin lägenhet

Lyssnar inte på någon

Smyger undan när han konfronteras

Jag lyssnar på

hur hans egna perspektiv

ständigt presenteras

och försöker diskutera med honom

Våra åsikter kan inte längre koordineras

på samma sätt som förr

Som den enhet vi brukade va

En gammal man och jag

Men bandet är starkt

Över många länder har det tvinnats

Det är som att en annan del

Dörr har öppnats

När en tid har stängts 

Sakta men plötsligt 

Denna sigmoida förändring

Drar nya skuggor in i skärpa

Och de är luften

Ingenting överallt

En skynke har sänkts

Över mig

Ungdomens energi

Den är ju här

Ändå

Kanske kommer den aldrig tillbaka 

om några år

Använd och förbrukad

Ryser till

För ungdomens energi

Det är ju jag

Färden 

Över fälten och bortom månar

Uppe bland bergen

Känner jag inte höjden

Utan avståndet

Kämpar

Gör hästarna i snöstormen

Små pollar

Bara några år gamla

Stretar efter 

inte emot

Upp för backen

Ingen väg i sikte 

Inget sikte över vägen

Allt det vita täcker allt

Bara föreställ dig

Tystnaden

Föraktet

Och hur det vrider sig

I den andre

Du har talat för det goda

Men den andre

Är den gode i egen spegling

Du har fel 

För du hotar en vacker dröm

Upphöjd av ondskan

Du ifrågasätter det goda

Du ifrågasätter det sanna

Du är ond

Du är galen

Den andre

Har gjort lögnen

Till fönstret utåt

Och inåt

Försvunnen

Ej återfunnen

Så har jag rimmat förut

Men just det rimmet jag skrev

Var det som försvann

Därför skriver jag så här nu

Att något är försvunnet

och ej återfunnet

Ändå borde jag på något sätt veta

något om det jag just skrev

eftersom att jag just skrev det

Men det är kanske det

som är charmen med min skevhet

Jag kan bara skriva det här

För att jag vet vad onska är

Jag säger inte att jag är fri från den

Men jag vet hur andra blundar

Med ögon högfyllda av ideal

Har de blivit så bländade

Att de ej längre ser

Vilka de är

Ett märke på väggen

Det finns där i en sekund

Sen är det borta

Rost som rinner ner

ifrån ett ansikte

Märket är ett ansikte

Som en urholkning i en sten

Stark… 

Nerpressad i asfalten

Kan tyckas tom

Men är full av liv

Människor 

Det är så tydligt 

Att allt går åt pipan

Ju kraftfullare teknologi

För människan

Är lika svag

Nacken

Ont ont ont

Sabbar mitt humör

Gång efter gång efter annan

Tjurigt går jag runt i lägenheten

Och längtar efter en bättre nacke

Små bokstäver

Pressas fram

Som att deras ursprung

Talar som morgonstjärnan

En reflektion i ett fönster

Visar mig

Att fältet är öppet

Och kan sås

Av andra än mig

Ögonfransen

har fastnat i ögat

Det är därför något rinner

Vad är det?

Vet inte

Nu måste jag gå…

Hejdå!

 

Varenda gång jag blundar

Drömmar 

Sömn

Som i dem 6 månaderna jag satt där

Och var mig själv

Jag välter pappret

En grön mur ligger 

På golvet

Och jag ser upp i taket

Och finner

Ord kupade i hopp

Trots murar

I olika färg

Jag slår mot dem

Yviga havsstormar

Men de hindrar mig

Klipphällarna 

Jag inte rår över

Uppe på månen

Där mörkret råder

Ingen är där

Är det en sorg?

På Mars då

Där har ingen varit

På jorden

Vad händer om de försvinner

Vilken vore mest förlorad?

Att höra din röst

Så lugn i andra änden

Jag har tänkt på

och saknat den

Än en gång

En sömnen valsång

Ylande ymnigt

Ni gäster hos vågorna

Blåser er för djupt

För djupt 

Att botten är nådd

Och ni går på

Grund

Kan stoppa mig själv

och samtidigt inte stoppa mig själv

Varje ord är dubbeltydigt

Slappar efter middagen

Och känner att allt är ytligt