Det blanka speglingarna 

Visar kattens likgiltighet

Fån som som går runt och stirrar

På pålsklätt åbäke

Skyfflar bort era sinnen

Av pälsklädd hårboll

Katten, ja

Ger blanka fan.

Ett par nya händer

om sanningen

Med pretentiöst dravel

så ger jag igen

mot alla som pretentiöst dravlat

igen och igen

Dessa droppar 

Är av djupblått hav

Skuggan till utseendet

Men ur töad snö

Tillåter solen skiftet

I refraktioner 

Strimmor av flytande ljus

En föraktfull dikt

Ristat i Stockholms gatustenar

De gräver upp sig själva

Och muckar med förbipasserande 

Dålig värdegrund och oborstade 

Säger jag om dem

Och vilar blicken en stund

Mot marken

Här är mina händer med mejsel och hammare

Jag vaknar nu ?

Kalla fötter mot kalla golv

I ett annat land slår klockan tolv

Så som det alltid varit 

är inte alltid så som det förblir

Jag satt på ett kafé 

och slet mitt hår förtvivlat

Som jag tänkt mig

att det alltid skulle ha varit

blev det inte

Inget annat än ett steg i taget

kan leda felaktiga steg mot rätt väg

Alldeles för sent förstod jag

Att det var alldeles för sent att sova

Men koden funkade ändå inte

Under en plötslig regnskur

är jag plötsligt jag

Igen skriver jag om sättet

jag är frustrerad

Sätter mig ned i mossan

och kontemplerar ett tag

Torr men blöt i själen

låter jag hjärnan pausa

Ändå glad att jag är jag

Två bröd som blir semlan

Två poler i ett epos

Två årstider i Mordor

Och en kräftskiva

Händer som är stilla

Vilar över tangentbordet

Verkligheten somnar

Lågan vaknar upp

Receptet för dikten läggs

Fram

Hackas upp

Och halstras

Över upplysta trådar

Som jag använder för att tråla

Mig till ord jag kan tåla

Och en vers som inte bara guppar

I vågorna

Utan flyter

Bortom horisonten

Ser ting som jag inte ser

Och bottnar

Där jag drunknar

Jag har aldrig kommit till en . 

där jag känner mig nöjd

Processen är plågsam

Jag undrar var jag hamnar

när jag kommer dit

jag vill ,

Men under tiden 

känner jag mig åtminstone ; - on

Glöm det där sista

Det var en (

Jag vill få ett tonårsutbrott 

Över mina texter

De vrider och ålar fram

Dästa och välfästa i vassen

Som slammet i dräneringsrören 

Hindrar möjlig vår

I stoppade stuprör

Och jag kvävs

Av en hög dikter

I kompost

En orkeslös blåsande vind över vågor

som inte mäktar med

att resa sig,

så krusningarna blir kvar

Bubblor och skum

på den blanka, stilla vattenytan

Tång och tvång 

flyter upp, bryter igenom

Men det måste göras

Gravitationen binder mig

Tanken 

Ett basebollträ som klyver luften

Bollen 

Marken

Jag plockar upp en dikt

Ur boken som faller

Färden bär mig

Ingenstans

Jag lyder

Gör som man inte ska,

eftersom den som sa,

att jag lyder om jag gör det man inte ska,

faktiskt lyder

Så därför jag gör jag inte det

Pappret har tjorvat sig i pressen

Och kommer inte ut

Tecken saknas

Meningar med plötsliga

Slut

Från en sådan vinkel

Vid sidan av

Lutar jag mig tillbaka

Och drömmer andras fantasier

Undran början slutet tinningen

Ont i tinningen

Ord som bråkar,

vatten i mitt glas

Det smakar inte direkt gott,

kalas, det ska jag ha,

om jag någon gång blir klar

Högsta steget på trappan

Jag plockar en stjärna

Till mig själv

Som jag kastar bort

Glidandes över trottoarens stenar

Ser jag små trädkronor 

Och jag kastar bort även dem

Om modet undrar, jag, du,

vi alla

Tankarna som man blir slagen av

så att man inte reser sig igen

Vi kommer inte undan

Men om vi blir vänner

kan vi lugna dem

Ord som fastnar på

Grässtrån 

Vajar och vippa

och kastas av

Någon typ av kråka äter dem

Och kraxar ut dem i boet

De kom till nytta

Men dessa ord

Begravs i norden

Nödgad 

med läppar av sand

En liten vindpust

så blåser förmågan

till alla ord iväg

Jag undrar vad som händer

när jag inte ser

När jag vandrar iväg

långt bort

Dörren står vidöppen

men jag ser inte in

Ljusets käglor vibrerar

när skuggorna darrar

som vattenstrålen som rinner ner i vasken

Ett svärd,

För att skära genom smör och dagar

Som fyller tankar

Brutala så lämnar de

Tomma öar 

Av okompletta idéer 

I våren på Södermalm 

Och ölen klagar inte

På orden som ramlar

Och vi stannat i en bild

av en förlåtande komplett mening

Bärandes 

Bortom våra ord

Vår kontext

Till en förståelse av livet

Och tyngdlagen 

lasta oss av

Måne

Jag pulsar,

Plöjer genom snön,

Ekon isande från andra,

Osagda ord mellan oss,.som vi förstår,

Men lögnen från vår stat  

Vågar vi inte se.

Det är vårt allt,

Och lite funnits kvar,

Våra liv,

Av medborgerlig tro,

Hur skulle hi kunna ifrågasätta,

Något som står för den mjukaste av ideologi 

Så vi tror

Allting gott

Ska jag sträcka mig över taken

Igen

Omfamna dem i min ridå

Igen

En ryggsäck med en sten till alla

Igen

Det är mörkt ute

Igen

Men jag kommer tillbaka

Igen

Bäckens längtan

efter att inte bara rinna nedåt

utan även uppåt

för bergets brantaste kanter

Vattnet är friskt och klart

Bra för hälsan

Kanske kan även någon dö av att dricka det

Omvärldens lögner

Små snälla ord

Som skynken över vapen

Känt men gemensamt vet vi

Att det goda är

Att se åt ett annat håll

Lita på staten

Och säg inte ordet

Ordet som står för något som ej längre finns

Covid

Medmänsklighet

Normen förbjuder oss och endast få 

Klättrar över denna vägg

Hjärnan vägrar

att tänka tanken klart

Inte ens

när den är tom

som en snäcka på stranden,

när varje synaps bränts

så varvar den ned

Ingen bor här

Vi möts på en plats som inte finns längre

Och så…

Till slut

Tar något nytt

form

I någon form

börjar det till slut

Det biter sig fast

Vänder ut och in och kramar ur

Som jag inte kan föreställa mig

Ljudet av åskan dunder

Som det faktiskt lät

Så minns jag smärtan

Men kan inte förnimma den

Som rötter som slitits ur jorden

Och flyttats till någons balkong

Sitter jag och skriver kod

Med minnen och nya rötter

Sudo su

Vad väntade jag mig?

Ett fönster mot bortbjuden tid

Allt jag kan göra är vinka och le

Åt det jag som jag är men tvunget lämnat 

Ögonlock stängs och öppnas

Pupiller panorerar stressigt runt

Varje led i alla axlar spänns

när syret tar slut

och lungorna andas tungt

Mina ögon är ljuset

När jag blundar 

Faller mörkret

Men jag blickar ständigt

Luras till tron att världens gräns

Är ljuset

Så jag blandar

solsken och mörkt kaffe

Och vädrar efter 

En sannare värld

Legoklossar fastnar i foten

Och jag plockar dem likt taggarna ur en ros

De slängs på badrumsgolvet 

Och glöms bort

En dag innan 

hjärtans dag

Alla dessa tankar

De ger aldrig upp!

De återkommer,

jävlas

Backar bakåt

mot misslyckanden

mot självhat

med huvudet utanför fönstret

för att kunna se

allt de kraschar in i

och all ödeläggelse dem skapar

Rivet papper

Av vassa ord 

Skär mina fingrar

Nyanser skiktandes

Ekot är mig bortom

Jag sitter på golvet vid bänken

Lyssnandet till mina spiror

Men ge mig ett roder

Trots jakten 

I fyllda vita segel

Det har aldrig varit jag

att bekämpa mina brister

Att nå upp till kraven,

att leverera under tidsfristen

Underkastar mig i stället frestelsen

Bakelse i soffan

framför TV:n

Och valfri prenumerationstjänst

Men kanske har något ändrats

kanske har något hänt?

Blåsorkester 

Tänder eld på blåsorken 

Med blåslampa 

Det är på så vis.det är att vara i samtiden

Sanblästrad och blåst!

Vad som än händer

händer det ändå

Det går över eller under

och när vi faller 

faller vi i alla fall fritt

Antar att vaf jag förstått

De flesta ser efter nr 1

Förväntan i så fall

Lossad som kaptenens ankare

Och skutan driver fritt på havet

Efter hur vinden 

Och skeppet behagar

Vad mig anbelangar

Mycket

Är ordlöst

Spröda ljusflingor bortvittrandes

Murbräckan

Mot oron

Som jag knappt kan se ovanför

Disten krossar distansen

Slår hål

Jag håller i mig

och åker med

Att skriva klagomål om världen

En rät vinkel och sin egen

Treenighet 

Pappret, pennan, linjalen

Emellanåt får man fråga sig

Varför alla dessa blystreck 

De virkar ihop ett litet moln

Och jag får vara solstrålen 

Bara vänta lite längre nu

Sedan kommer beskedet

Sedan får jag alla illavarslande tankar bekräftade

Sedan är drömmen slut

Poff

Borta

Eftersom jag vaknar upp

Det är nästan skönt på något sätt

Att det inte gick

stormen lämnar ett tryck i luften

medan jag ser ut över flygfältets regniga glas

Hjärtat sin hand

Mot rutan

Att tänka goda saker

säga dem obetydligt 

Gör mig inte ens till hälften människa

Men fullständig 

Som timglasets som sinat

Så jag reser

Lampor och glansiga gator

syns bättre när ljuset är släckt

Jag förflyttar mig till mitten

fyller i och kompletterar

Gör klart genom att prokrastinera

Känner utan att fundera

Och vid fönstret

vilar samvetet

och förtret

Likt en instängd fjärt i sommarvärmen

Svävande från fönster till fönster 

Så lägger jag benen på soffbordet

Och huvudet i Piña coladan 

Medan jag pöser ner till stranden

Vid musslorna vågar stannar jag upp

Och havet slukar mig

10,000 meter

Och annat plan visas

Uppe på stranden kräks jag ut allt

Och förstår 

nu när planeterna står rätt

Att ondska...

Är inget jag fäktar

Utan vispar bort

Det känns så lätt ibland

Som ett skratt

Som ånga

Som att inget kan gå fel

Sedan svänger det

Åt andra hållet

Dit jag inte ser

Och plötsligt är allt mitt fel

Från tropisk strand ställer jag mig frågan

Ännu en gång

Med axlar knappt under turkosgrönt vatten

Söker jag bland sandkorn

Solens spiror mellan palmerna 

Den ljumna brisen 

Viker mig till slut

Ondska är

Inte mer än fel intentioner

Och traskar omedelbart upp för en

Piña colada

När jag var tjugofem

stod jag under taket utanför en stängd butik

och skrev svårmodiga rader på telefonen

som skulle representera allt och ingenting

Vardagen rätade upp oss

i raka led

Några snabba knapptryck

sedan var allt raderat

Jag antar att jag fortfarande undrar

Vad är dessa enkla ting 

Kärlek, godhet

De rusar i folk som från det djupaste havets

Mörker

Vågkrusningar som möter horisonten stilla

Och jag ser ned i djupet 

trevar mig fram

Och jag sköljs upp på stranden igen

En klarblå himmel ger inga svar

Ingen ser vart vägen går

Jag säger något

men censurerar mig själv

En droppe

Blir så lätt en butelj 

En liten apparat strålar

Kastar nät över mig

Och trålar 

Släpas iväg

I fjärran oskriven

Destination 

Med en knapp släcker jag den

Och blir fri

För att fångas

Igen

Ett bord, en dator, en duns på dörrmattan

Idag delas tidningen ut 

av en olycksalig ande

En bunt med torftiga papper

Som kritiseras av alla

Här sitter jag

Fortsätter där jag slutade

Klipper ur och klistrar in

med hjälp av motoriska reflexer

Det porlar i floden den sommar

Vad mig anbelagar 

Från färger till tryckande tystnad

Och regnet

Som fyller på vad som redan saknas

Och jag vadar i dessa gator

Vid piren lyser fyren

Som jag tar del

Förundran och färger rinner inåt

Men något tvingar mig

Att vada i gatorna

En våtservett

För att torka bort

Kan användas på en fläck

Jag river av pappersflärpen

Vid disken

Vid fönstret

ut mot stan

Sitter ingen mer än jag

Ammoniak 

i näsan från toaletten

River av tankar

Lämnar dem bland mina rester

Tiden rinner med jag virvlar

I hörnet av målet

Väntar jag

Mig

Men du har dragits ned på vägen

Den nya betongen seglar upp

Och jag hittar ut

Till en plats där snön tinat

Och jag virvlar

Bilden fryser och står still

Förvrängs

som på ett gammalt videoband

Är det där ens människor vi ser?

Bakåtspolad energi

Jag trodde att jag skulle kunna

utvinna något

Men fann bara skit

Om jag kunde sträcka mig

Så pass långt att

Jag bortom atmosfären

Så hade jag inte gjort det

Eftersom jag hade kvävts av syrebrist

Det var skämtet. Eller var det en dikt.

I alla fall inte

En dikotomi utan en

Diktomi.