Mellan raderna 

Renpy vilar

En vilsen och våldsam

Katt

Skjuter rygg och uppmanar

Kör Unity

Men svarar fortfarande inte

På hur konsten skapas

Jävla as

Sekunderna tickar ner på den lilla klockan,

men jag skriver ingenting

Väntar på nästa tillfälle

då allt kommer till mig

Sekunder brukade jag stoppa som liten

på mitt tidtagarur

Var man snabb kunde man fånga hundradelar

Nu är jag gammal

och sitter och väntar och velar

Vad mer vill jag egentligen ha?

Vad mer vill jag egentligen att det ska vara,

att det ska uppnå?

Inte en repa,

inte ett hårstrå,

får finnas på den blanka ytan

Jag kan inte förvänta mig det av någon

Allra minst mig själv

Konklusionen är inte viktig

Inte värd ett dugg,

om jag inte får höras och synas,

och framstå som mig själv framför andra

 Dunkandes på vit trumma

En svala, kläcks

Grönheligt

Jag sväljer de sista dropparna 

Hav från glaset

Seglandes ut 

Svajande blått

Ta tag sol och vind

Och lyft båten

Över vattenytan 

Ett litet tag till

Innan jag vaknar

Låter som något jag hört förut

Som lakan

som doftar av mig själv

Så tryggt

Jag och mina tankar

de upptar allt

En egoist

som ligger i sin säng

Och jag förstår det inte ens

Korkskruvstrapporna nedåt

Leder bortåt

Genom en skog

Fylld av dimma

Och jag ramlar

Ut från ovan

Och tar emot mig själv

Som en viktad tärning

Riktas jag rätt

Stela leder

Misären ger aldrig upp

Gångjärn som behöver oljas

Sätter mig ned med ett gnissel och en suck

Torra pinnar som man kliver på i skogen

så krasar mina ben

när jag brer mig en macka

Kaffekompressen

En morgon kan den skänka blixtlås

En eftermiddag värmer tröjan led blixtlås

Men på kvällen

Med kaffet i hand darrar det

När jag trycker Run

Och maskinen darrar

Och kompressen ler i mjugg 

För jag förstod inte dess motstånd

Tvärstopp 

för mig & maskinen

Den enda gången det verkligen hände,

på riktigt,

så drog jag mig ur

Pausade livet och det som kunde blivit

fick aldrig reda på

hur det verkligen blev

Jag vet vad ni alla kommer säga

Det är inget att bry sig om

Inget att oroa sig för

Alla har ändå fått chansen 

Att ta vaccinet

Så?

Allt vi kan göra är gjort

Och jag tänker inte..

- För kommer det inte vara för evigt ?

Nej, jag mår dåligt och hatar.

Och andra..

I det tysta

Passar på

Att smyga undan bland kulisser

Av omtanke och fina ord

Jag kan säga fula ord

Men det vore 

förgäves

Inget här som vill

krafsa eller kräla sig ut

Ingenting att säga 

som inte evaporerar i detta nu

Det var bara fukt på en bilruta

Små ord skrivna där i imman

Vi rullar in i garaget, och de är borta

Likt minuter

Likt tankar och timmar

Jag vill inte skriva det

Det här åbäket

Ska jag 

Som textslunga 

Vältra mig fram 

Över öppna marker

Märka

Med ordens väg

Spillor

Täckta           eller

Inte

Väggar 

är som byggda för att rasas,

någon gång

Av en rivningskula

Tapet

är egentligen bara papper

som man sätter upp med äckligt klister

Tak 

behövs inte under en stjärnklar himmel

Ord

Vässade mot stenar

Som Cadillacs 

Men utan avgaser

Och finesse

Men ett jävla vrål

Från mig

Som inte har 

En Cadillac 

Med ögonlocken stängda

ser jag nya färger, nya himlar

Sågspån från träd som faller

ifrån skyn

Fjädrar som lämnar sina kuddar

för att sova

Sidorna brinner upp

En efter en

De skapar sin egen sanning

Det är ett enda stort äntligen

för dem

Som svarta tunna löv

stiger bitarna

mot de spridda molnen

Blåser upp förbi mot solen

Som sotat glas

svävar det som en gång var

framför den glödgande massan

Jag tror orden

Får ånga 

Ur mig idag

Stegen ekar

Högt

Mellan berg

Där vädret slår

Jag slår om

Blixten ned

Och jag av

Här skrivs hemligheter i text

Helt hemligstämplade

Synnerligen hemliga 

Så hemliga 

Att de inte ens 

Staden är densamma,

även när alla referenspunkter ändrats

Rondeller, gator, lampor, fotomodeller i fönstren

Neonet är sparat i mitt minne

Skyltar som blinkar till innan de slocknar

Bland valsången 

Hoppar jag mellan klipporna

Hur hade jag gjort

Om jag vore en annan

Hade jag drabbat en annan

Eller om jag inte var så

Insvept under ytan 

I min egen självbild

Hade jag då varit rakare

Mer direkt visat mina brister

Det vet jag ej

Endast att horisonten 

Fortfarande kallar

Men just nu

Endast ett lugnt hav

Trött men ger inte upp

Ligger i sängen och drömmer

Raderar raden som jag nyss skrivit

Skriver ingen ny

Jag vill se på nytt,

doppa huvudet i en isvak,

så att solstrålarna som gnistrar

känns nya igen

Sanden som blåser mellan spridda moln

mot fonden av en klarblå sky

Palmer, parasoll

Himmeln ser ut som en skrivbordsbakgrund

anno 2001

Plötsligt ser jag dem

Ettorna och nollorna

som kastas mellan systemets öppna fönster

Det som jag trodde att jag inte kunde se

Stenens linje

Skuren ur trianglars linjer

Nu förändrad

Flera funktioner framträder

Bakom träden bland skuggorna

Kisandes ser jag något jag inte ser

Klarblänkande

Skrivbord 

Av glas och metall

Former i taken

Hexagon

Mellersta delarna mellan väggarna

Fyllda av sprakande 

Blått vatten

Inrymmandes solen och berget

En kompassnål

Alltid aldrig pekandes

Ständigt

Ändrades

Livet

Fly

Förstå

Fäkta dig fri

För viljan sitter inuti

Inget kaffe i automaten,

trötta människor har tömt den

Snurrar på min skrivbordsstol

och tittar ut genom fönstret

Tänker på gillestugan

ser bilder av den i mitt huvud

Som ett fotografi

Eller en statisk kameravinkel

som är redo att fyllas med liv

Den svartvita soffan

och den svartvita TV:n

Önskar att jag var där nu

Växlande 

Som vårvintern

I staden

Och inte skyddar bergen

Så vad är dom till för?

De är mitt fängelse

Att klättra ur

Chansen att övervinna

Att bli deras bergsgud

Istället för vingud

För ett tag

En himmelsk boning

Fest i goda vänners lag

men något saknas

Öl och popcorn, chips

hungrig ändå

Har allt jag vill ha

men längtar ändå så

Fäktare i mig

Nattsömnen

Försent

Men molnen

Svep ni in

En gång

Mer

I ögonvrån

den perifera synen

tycker jag mig se någon

som vill vara med mig

Som en skugga som vill attackera

rör sig denna person

snett bakom min nacke

Jag tycker att jag ser henne

när jag vänder mig om

Men när mina ögon byter riktning

är det ingen där

Mellan dessa berg

Finner jag smör

Och smörjelse

Små byar i dimmor

Av varm vårsnö

Främlingar

Som ingen är

Är

Möjlig bortom

Ee gränser jag känner

Och mer därtill 

Jag finner en tro

Jag vet finns

Tomma gökar

Många lador

Det är inte slumpen

Som för kompassnålen

Där streck i sanden

Penslas av oljemålningar

En väg ut

Pekandes av grön

Symbolskylt 

Så en gång

Nu, vad finns kvar

Om inte mer av samma

Och jag lovar

Att lodar jorden

Efter orden

Hundra gånger,

allt eftersom dagarna går

Skriver jag

Skriver vi

Det vi vill

Det vi tänker på

Envisheten öppnar aldrig dörren

när tvivlen knackar på

Timmen är sen

och bokstäverna formar något

som åtminstone är klart och rent

innan jag lägger mig

och somnar

Så strör vi några ord

Mellan dessa berg

Florsocker

Jag ser upp

Upp mot topparna

Och ser att jag

Ser

Längre bort

Redan nu

Kanske 

Kanske många som jag

Men än andra som 

Inte som

Där här jag är

Och jag ner 

Över de snötäckta bergen

Och bevarar frågan

Avgrundsvrål

Ingen förstår

Ingen ser

trots att de tittar in genom alla fönster

som passerar

när de går förbi

Varmt gult ljus

möter mörkret utanför

Möter blickar från ögon

som vant sig vid mörkret

som ser detaljerna

vi alltid glömmer bort

Än en gång

En värld som balanserar 

På knivseggen igen

Alltid bättre att käbbla

Här högst uppe i Norden 

Där himmlen och vattnet är blå

Blå flagga

Blå blåbär

Och folket är blåsta

Amerika 1907

En segelbåt skvalpar i Atlantens mitt

Flisor och spik, brustna plankor i dess skrov

Odrickbart vatten njuter fiskar av

Just idag,

rinner blodet ut i deras hem och hav

En tragisk olycka, vad gjorde de här?

Fiskarna sörjer i sitt sund,

ser båten träffa havsbottnen

En reva i en hopplös stund

Det är bara så många gånger

Man kan rimma

Dikt med 

Plikt

Innan seglen revas

Och skeppet ruttnar

Mitt i färd

Att hämta jordgubbar

Från ödslig ö

Bland de sju haven

Dit kan staten segla

Och till sist

Äntligen skatta Pippis guld

Det sista krympande hoppet

kryper upp och biter sig fast,

som en sköldpadda vars käkar låser sig,

som en rävsax runt ett ben,

hankar det kvar

i hjärtats rot

Dessa droppar från solen

Tusentals kilometrar 

Och all tid

Rymms i ett korn av mig

Skiften i moln

Spegeln på min urtavla 

Skiftar

Visar mig

Om jag glömmer

Ett fönster från bergen

En blick mot solen 

Rymmer mig

Om man inte skrattar och ler hela tiden

är allt hemskt

Om man blir trött och ser ner i golvet

för bara ett ögonblick

så är allt förlorat sen

Om man inte kommer överens, 

tänker ord som inte sägs

och fylls upp lite för mycket av sina jag,

så kan man räkna med obehag

Eller så är det så att man bara nojjar,

att man fäster sig vid perfektionismen

Man vill aldrig kliva ur den,

njuter av dess boja

Gamla land 

Du så fixerad vid sport

Ditt utseende 

Och verka göra gott

Men jag ser tomheten

I din blick

Som leder hela vägen

Mellan ditt hjärta

Och havet

Din tanke

Och de öppna himlarna

För någonstans i vintern

Faller frosten

Och mörkret

Och allt du kan göra 

Är att blunda

Hjältar från förr

Mer än något gammalt nostalgiskt alster?

Kompromisslöst lapandes tidens honung,

långsamt så att den ska räcka hela kvällen,

sitter jag där igen

Vid tv-apparaten

Allt jag är, 

framfiltrerat

av tryggheten

Igen

För dåliga

Tankar att fästa

Drakar 

Mot trötta hästar

Bland molnen

Där

Är dom

Tillsammans bland bergen

Inte

Längre avskilda

Drakar som reser

Inte en enda mening

får fantasin att skena som ett tåg

Inget intressant finns kvar att utforska

Tom men hungrig

Man blir inte mätt på bluff och båg

Så jag sover här

Ensam men inte alls

Skitade himmel

Vidsträckta berg

Som en spegling i havet

skimrar självklarheter

Just under ytan

Och jag fånger 

Deras morseregister 

Och mitt finger känner pulsen

Jag behöver inte längre läsa

Sömn som underkommer ögonlocken,

som gömmer sig från hjärnan,

så att den aldrig kommer till ro,

så att den aldrig får något ur sig

som kan bli gjort

Elektriciteten sprakar extra högt

vissa kvällar

Som en högtalare med glapp i sladden

Glid nu

Över isen

Med flaska

Där andra

Nu gångna

Ha traskat

Jorden ger vika

För alla

Ibland blir jag så ledsen

Tänk hur sorgset det kan bli

när solljuset bleknar 

som en sista låt som tonar ut

Allt det roliga

så förgängligt men så magiskt

Plockar bort de sista gulnade bladen

I ett hotellrum bortom molntäcket

Där bor jag

Med väggar av glas

Mot världen 

Åt fel vända

De ser

Jag är blind

Täcket värmer

Och tinar inte

Bakom bergens ridåer 

För ljuger

Och ni ser

Jag ska bränna av den

Låta den antända fort

som ett feltillverkat fyrverkeri

med för mycket krut

Skicka upp den

som en drönare med lågt batteri

i skyn

trots brister och stinkande dyn

Tänk att vara ensam i mask

Bland allt patrask

Bedömning 

Som lavin över skidåkaren 

Varken jag eller lavinen bryr sig

Vem vem vem vem vem

Förstår?

När någon någon någon någon

i intet kastar ut frågor?

De svävar tyngdlöst i våra hjärnor

Får fart och accelererar

Ekar 

Extrapolerar

De saktar inte ned

Inte ens när vi brinner upp

Idag öppnas dörren

Ur min lägenhet

Och jag lämnar

En trygg liten bubbla

Jag byggt för mig själv

I luften

Som katt

Halkat 

från fönstret på tredje våningen

Ankaret har dragits

Och propellern fart

Det bär 

Av

Klipper man bort någonting

i filmens värld

så lämnar det inget tomrum efter sig,

ingen lucka som syns,

filmen bara fortsätter

Klipper man bort en scen eller två

så är det som att de aldrig ens existerat

för den utomstående

Som om de aldrig ens har hänt

Klipper man av sin lugg,

eller en mening

så kan man vara ganska säker på 

att den kommer tillbaka igen

Både luggen och meningen

kan tyckas vara för eviga ibland,

men så är det aldrig med scenen i filmen

Utan dimman framför ögonlocken

ser jag alla fula detaljer

Jord och mossa

Möggel och klättrande rötter

Det är första april

Jag trodde att jag inte hade hade blivit lurad

Men det blev jag

Jag vet bara inte om det än

Herrejävlar

Utan slapstick borgerlig politik

Nej jag ska inte tjata

Om folks alla färger

Och egenskaper

Redan nu rivs någons sår upp

För man lägger små barkbitar

I ordens små floder

Som bär dem genom väldiga forsar

Som inte är mina

Men jag förstår

Det var inte vackert att säga

För de tankar de väckte

Och en god känsla de släckte

Så vanligt

Det knarrar i golvet

Och ljusets stubin

- ingen utryckning -

Draken slet sig

Och for med vinden

Utan sin eld

Och ålen

För hal

Varken draken

Eller ålen

Kan säga 

Det jag vill säga

De visar

Men helgarderar sig

I det tysta